Kolmilan

Vi planerar att bygga Milan  3-4 Augusti.

Mera info kommer inom kort.

14 September Invigning/tändning

Mer info kommer inom kort

För dig som besöker en mila

Det anses att elden är mänsklighetens viktigaste uppfinning. Om så är fallet, är träkolet den näst viktigaste. Eld brinner under syretillförsel. Kol blir det om syretillförseln stryps. Med kolet fick man upp hettan så att metaller kunde smältas ur malm. Guld, silver, koppar m.fl. med lägre smältpunkt än oxiderna kunde smältas direkt. Järn, med högre smältpunkt än oxiden, kunde man få fram genom att ett överskott på kol gav koloxid som reducerade järnoxiden till järn, som sedan smältes ut.

Svensk järnhantering hade förr europamonopol på kvalitetsjärn på grund av bergslagsmalmernas låga fosforhalt, som var en förutsättning för kvalitén. Även kolet måste därför hålla låg fosforhalt, vilket man fick ur grov barrved, medan bark och lövved har hög fosforhalt. [Klen ved har hög barkprocent]. När man senare kunde reducera fosforn ur järnet, var Bergslagens storhetstid över.

Träkol var även en ingrediens i svartkrut som består av salpeter, träkol och svavel.

Kolningen i gammal tid

Kolningskonsten är ungefär 6000 år gammal. Till Sverige kom den omkring 300 f .Kr ochfick sitt genombrott omkring år 1000. Den äldsta metoden är gropkolningen, medan liggmilan började användas i Sverige på 500-talet och resmilan på 1400-taIet. Den högsta kvalitén och högsta utbytet kol får man i retortmetoden, dvs i ett slutet metallkärl med yttre uppvärmning.

En form av ”retort” användes på bergen, den så kallade tjärstensmetoden. På en plan svagt sluttande sten höggs fåror för tjäran inom diametern för en gammal järngryta. Denna fylldes med tjärved, vändes upp och ned på stenen och tätades med lera runt kanterna utom vid avloppet. Sedan tändes en eld utanpå grytan, varvid veden torrdestillerades till träkol, medan tjära utvanns som rann ut i avloppet. Kolet hade högsta kvalité. Det kan ha varit tjärstenskol som levererades till Karl XIIsgrav.

 

Gropkolning

Den vanligaste formen var en grop med 2 meters djup och 1,5 meters diameter, i vilken man först tände en brasa och sedan fyllde med ved till en råge om ca 1 meter. Veden täcktes med torv med vilken man reglerade tillförseln av luft( syre). Gropmilan var ytterst svår att kontrollera. Andelen vedbränder( för lite syre) eller askartade bränder( för mycket syre) var hög.

 

Liggmilor

liggmilan var förr den vanligaste typen, ofta ^’ beroende på att man använde grov ved som ansågs vara lättare att kola med den metoden. Allt eftersom klenvirke blev den förhärskande råvaran övergick man till resmilor av olika typer.

 

Resmilor

I Sverige blev Östgötamilan på horisontell botten och mittändning den förhärskande, men även Värmlandsmilan på lutande botten och med varierande tändmetoder användes. En nära nog fanatisk dispyt kunde råda när företrädare för de båda typerna ventilerade för och nackdelar.

 

Ugnskolning

Fabriksmässigt bedrivs kolning numera i ugnar, ofta murade av tegel. 1 Sverige är det endast Skogens Kol i Kilafors som är igång. En enklare form förekom under andra världskriget. Jag deltog i en sådan verksamhet i Granvik i Tiveden. Där grävde man in ugnar, kallmurade av slaggsten från den gamla hyttan, i en slänt. Ugnarna var 6×3 meter och knappt 2 meter noga. I bakre änden satt skorstenen. Veden lades in på rost (se nedan) och täcktes med granris och stybb på vanligt vis. Den tändes i framänden och kolades som en liggmila. Resultatet blev gengaskol av god kvalité.

 

Kolningsarbetet vid en östgötamila

Torrt virke är en förutsättning för ett gott resultat. En torkperiod över vår och sommar är nödvändig. Veden huggs normalt i 3meterslängder och randbarkas med två barkränder. Barkningen kan göras direkt med yxan (klent virke) eller med barkspade. Grövre bitar bör klyvas, då stor dimensionsspridning försvårar kolningen. Kolveden läggs i s.k. res eller klipp med grovändan på en sten eller stubbe och med ändarna i ca 45° vinkel. Normalt körs sedan veden fram till kolningsplatsen på förhösten och kolas på senhösten.

”När jag högg kolved en senvinter på 1930-talet blev vi bjudna 26 öre för l-metersreset. Veden var 3 meter och höll 8-10cm på mitten. Vi begärde 30 öre och nådde 28. Dagpenningen var 5 kr och vi gav oss ett eget beting på 20 res om dan.Om Jag minns rätt klarade jag 18 en gång.”

 

Kolbotten

Det är många krav på en kolbotten. Den skall vara tät, ha lämplig jord –finmo –som, blandad med tjärrester, blir stybb efter användning. Där skal! Vara så mycket lä för vind som möjligt och finnas tillgång på vatten.

 

Inresning

Man börjar med en kraftig påle, bordstake, vid sidan av mitten. Den gravs ofta ner för att stå •’1 som, när veden reses mot den, bildar en tändtrumma. På bordstaken spikas en lodrät riktstäng som all ved skall riktas mot. Förr ställde man veden direkt på botten, men numera används alltid en rost bestående av radiellt liggande, litet grövre bottensyllar –vasar –och med ett golv av klen kolved. För att snabbt få värme i milan och en jämn gång reses klen ved närmast trumman, därefter den grova och ytterst den klenaste veden. Lutningen på veden skall vara ungefår 60° motsvarande en utsträckt arm,. När milan är inrest hugger man av och jämnar kullen. Vid behov läggs på småved så att man får en lämplig rundning.

 

Risning och stybbning

För att inte stybbet skall rasa in mellan veden och försvåra kolningen, risas milan med granris, tjockast på kullen, där skall man intekänna veden när man går på riset. Har man gammalt stybb bör detta sållas (slarkas) för att få bort brännbara kolrester. Man stybbar först kullen och sedan sidorna. För att hålla kvar stybbet sätter man upp block (en vågrät kluven stock eller bräda spikad vinkelrätt på en stång av lämplig längd). Sedan milan blivit uppvärmd och kolningen börjat, lägger man på ett tjockare lager stybb på kullen för att hindra allt lufttillträde ovanifrån.

 

Tändning

Den vanligaste tändningen sker i tändtrummans botten. Man tänder en eld uppe på milan och skapar en rejäl glödhög som skyfflas ner i trumman. Sedan fyller man på med ved en bit upp och packar med fyllstången. Fotrymningarna skall vara öppna för att få fullt drag. Efter upprepade fyllningar i nedre delen av trumman,varvid fotrymningarna skall vara stängda, och när man blivit säker på att elden tagit sig i botten, fylls hela trumman och täcks för gott med ett lock av rått virke och en grästorva. Idén är att kolningen skall börja i botten och gå upp i en zon formad som en vas.

 

Kolningen

Genom att spetta små hål i stybben på kullen får man upp kolningen till denna och allt efter som kolningen framskrider flyttas draghålen utåt. Vartefter läggs mer stybb på kullen så att den blir helt tät bakom kolningszonen. Med träklubban trycks den kolade delen samman så att lufttillförsel hindras. Luft (syre) i färdiga kol betyder brand. Med draghål och fotrymmare styr man kolningens gång och hastighet.Sida

 

Slagning

Innan milan blivit vad man kallar fotvarm så ”svettas” veden, dvs. vattenånga kondenserar på kall ved. Fukten tas från bränngaserna som exploderar när de blir torra och kommer i kontakt med luft. Milan slår då av sig stybbet. Nu uppkommer kolningsarbetets hårdaste jobb, att återstybba milan. Har man otur slår hon igen när stybbet kommit på. Misslyckas man att snabbt få på stybbet brinner milan upp –en oerhörd tragedi för den torpare som satsat ett års arbete på den mila som skulle ge hans enda kontantinkomst.

 

Frät

Om milan är otät brinner kol upp och hålrum uppstår. Det upptäcker man förhoppningsvis med milspettet och inte genom att trilla ner i hålet. Man skall därför alltid ha någon form av landgång att gå på uppe på milan. Hålrummet måste fyllas med finhuggen torr ved som packas väl med fyllstången så att den i möjligaste mån kan hinna kola innan kolningszonen flyttar sig. Även ojämn insjunkning i början av kolningen föranleder fyllning.

 

Bränder

Om rå eller för grov ved är inrest eller om man reglerar fotrymningarna felaktigt kan okolad ved (bränder) uppstå. Även fyllningar efter frät kan bli bränder genom att ”bli efter” i kolningen.

 

Färdigkolning

Med milspettet känner man av var kolningszonenär och även på rökens färg i draghålen kan man se läget. Genom att flytta ut rökhålen och reglera draget i fotrymningarna styr man kolningens gång. Hela tiden följer man efter med påfyllning av stybb och med klubbning.

Tekniken går ut på att med ett minimum av lufttillförsel få veden genomkolad och att få hela milan att gå ut samtidigt. Blir en del efter är det svårt att föra ut den med ett gott kolningsresultat.

 

Dämning

När milan är utkolad skall den släckas. Ytterligare stybb läggs på. Har man gottom vatten kan dämning ske genom vattning och klubbning av stybben. Vattningen upprepas under någon veckas tid. Man kan också, med början nerifrån, älta stybb och vatten till en tät gröt. Att milan är släckt kontrolleras med milspettet. När ingen hetta eller rök kommer ut är hon släckt.

 

Utrivning

Om milan är helt släckt kan man riva ut den från sidan. Finns hetta kvar river man av i horisontella skikt uppifrån med kolkrok och harkor. Stybbet faller då ner och tätar underliggande lager. Kolet fatas ut i kolfat och läggs i en ring runt milan, där en man med en hink vatten vaktar kolen och släcker brinnande kol i hinken. Han sorterar samtidigt ut bränder.

När kolen är helt släckta körs de in i kolhus, eller numera packas de i säckar.

 

Utbyte

Normal granved (8-10 cm i diam) ger 60-65 % kol i normalt utbyte per rest volym mila. Tall ger 10 % lägre och lövved ytterligare 10 % lägre.

 

Kolningstid

En mila på 125 m³drar utan rost 20 dygn, med rost 15 dygn och med skorsten 10 dygn. Mindre milor drar obetydligt kortare tid. Skorsten användes första gången 1933 vid Gammelkroppa skogsskola. Den sätts med en kanal i förbindelse med utrymmet under rosten. Vid skorstenskolning drar man ned kolningszonen till botten på bortsidan från skorstenen räknat och drar den sedan symmetriskt runt fram till skorstenen.

 

Utbyte

Normal granved (8-10 cm i diam) ger 60-65 % kol i normalt utbyte per rest volym mila. Tall ger 10 % lägre och lövved ytterligare 10 % lägre.

 

Kolningstid

En mila på 125 m³drar utan rost 20 dygn, med rost 15 dygn och med skorsten 10 dygn. Mindre milor drar obetydligt kortare tid. Skorsten användes första gången 1933 vid Gammelkroppa skogsskola. Den sätts med en kanal i förbindelse med utrymmet under rosten. Vid skorstenskolning drar man ned kolningszonen till botten på bortsidan från skorstenen räknat och drar den sedan symmetriskt runt fram till skorstenen.

 

Kolproduktion

Från att ha varit en storindustri, där hela skogsbefolkningen i bergslagen var inblandad, är det nu ett växande antal entusiaster som håller traditionen levande. 1880 producerades 5,5 miljoner m³kol, 1930 var produktionen 1,5 miljoner och 1950 0,7 miljoner m³. Vad den är i dag är okänt, men om det kolas 100 milor per år om 50 m³kol, blir årsproduktionen 5000 m³eller 0,005 miljoner m³

 

Myter

När skymningen faller en råkall höstkväll finns mycket skrömt i skogen. I gläntan vid milan tråder älvorna dansen. Bak stenar och stubbar skymtar de små och när kolaren kommer ut ur kojan efter kvällsslummern för att se till milan, kommer skogsrået glidande upp nere ifrån kallkällan. Tjädern lättar med tunga vingslag från talltoppen, där han suttit i milröken och råbocken skäller borta på fallet.

Med ljud och skuggor har tröttkörda kolare byggt upp en hel värld befolkad av knytt och oknytt. Ensam på granrisbädden frestades han av skogsrået och när milan vrenskades var det lätt att skylla på något otyg som man retat. Ofta nog väcktes kolaren av vänligt småfolk, när det stod illa till vid milan. Det var viktigt att hålla sig väl med skogens väsen. Och milan själv var ett nyckfullt kvinnligt väsen, det som kolaren med sitt trubbiga psyke aldrig förstått sig på.